Psykologen svarar - Hur får jag livspusslet att gå ihop?

Varje vecka svarar jag på läsarfrågor om psykologi, välmående och hälsa i Bonnier News lokaltidningar (så håll utkik i en lokaltidning nära dig för texterna finns lite överallt i hela landet) och ibland publicerar jag även svaren här, med förhoppningen att kunna sprida psykologiska verktyg till så många som möjligt. Den här gången handlar frågan om stress och hur en gör för att få livspusslandet i vardagen att gå ihop.

Jag känner mig så stressad kring hur livspusslet ska gå ihop med två småbarn, heltidsjobb, allt praktiskt med städ, fix, handling och matlagning. Det känns som att tiden inte räcker till, hur mycket jag än försöker planera och ligga steget före. Hur ska jag lyckas få ihop allt? 

Jag vet att många känner igen sig i din beskrivning. Och det är inte konstigt. För livspusslet är egentligen, om du frågar mig, en omöjlig ekvation att få ihop. Om vi med att få ihop menar att hinna och orka med allt. Mitt råd till dig är därför att snarare öva på hur du tar hand om känslan av otillräcklighet och stress. 

En viktig del i det är att träna på närvaro. För ofta är det faktiskt övertänkandet, kring att göra-listan, jobbdagen, förra veckan och nästa vecka, som gör stressen så stark och ihållande. Så öva på att vara där kroppen är, i leken med barnen, i hackandet av löken till köttfärssåsen, i att vattnet värmer huden när du står i duschen. Träna på att lägga märke till när planerings- eller stresstankar försöker ta över och ta då gång på gång och tålmodigt tillbaka fokus till här och nu.

Träna också på att göra en sak i taget (multitasking är nämligen inte alls så effektivt som vi lätt får för oss) och i långsammare tempo. Andas ut och slappna av i käkarna när du märker att du kanske nästan håller andan eller spänner dig. Och öva på prioritering, för du kommer inte kunna göra allt som tankarna och känslan säger att du måste hinna. Så sänk ribban, välj det du tror är viktigast och träna på att tillåta skavet av otillräcklighet som det skapar. Allt det här skapar förutsättningar att agera mer snällt och hjälpsamt i närvaro av stress. Och det ger dig mer frihet att göra val, att välja bort och att modigt nog gå emot självkritiska tankar och prestationsångest. För tänk om livet inte är en prestation där du ska lyckas lägga ett perfekt pussel? Och tänk om livet istället kan få vara operfekt och stökigt och ändå fint, i all sin otillräcklighet?